... Åbo och jag. Åtminstone trodde jag det. Vännerna har lämnat staden en för en och själv har jag också flyttat ut ur lägenheten steg för steg (för steg för steg). Men i dag då vi var i staden för att flyttstäda överfölls jag plötsligt av nostalgi och melankoli. Det var ju på golvet i vardagsrummet vi bestämde oss för när vi skulle flytta ihop. Det var i köket vi några år senare förlovade oss. Det var till det hemmet jag återvände efter Göteborgsvistelsen. Där det var inflyttningsfest med ponnybok och årsfestförfester och tacokvällar och styssekvällar och mycket mycket mer. Och nu lämnar jag inte bara hemmet utan också hela studiestaden, min hemstad de senaste fem åren.
Hejdå Åbo. Det var fint att känna dig.
4 kommentarer:
Konstigt. Och att det liksom händer så plötsligt på något sätt.
(Några pluspoäng tillfaller mig)
Ja, det kändes plötsligt även om det egentligen inte var det.
(Grattis! Vad bra du är! :))
buhuu, nu sipprar nostalgin fram hos mig också, jag som varit så bra på att förtränga den...
förträngande fungerar till en viss gräns!
Skicka en kommentar