Vad är mer "romantiskt", att avstå från ett utbyte eftersom man inte står ut med tanken på att vara ifrån varandra, eller att åka och på så vis (möjligen) stärka sitt förhållande? Jag är väldigt glad och stolt över att J och jag "klarade av" nästan åtta månader på olika håll, till vår fördel talade förstås att vi båda var på utbyte samtidigt om än på olika ställen. Och så sågs vi trots allt rätt ofta, med ungefär 1,5 månads mellanrum som längst. Ändå gick det mycket lättare än jag trodde; visst hade jag föredragit att vara tillsammans med honom men vi klarade oss även på skilda håll även om vi saknade varandra. Vad man inte heller vet innan man åker är att saker och ting är proportionerliga. Hemma i vanliga fall känns två veckor ifrån varandra som oändligt länge; på utbyte kunde man glatt tänka att det nu är endast två veckor kvar tills vi ses.
Under mitt utbyte träffade jag sådana som hade flick- eller pojkvännen kvar hemma och därför tillbringade skrämmande mycket tid framför Skype eller Msn. Vem blir gladare av ett "halvt utbyte"? Då verkade L och J:s lösning mycket bättre; de ville på utbyte men inte "tillbringa onödig tid med att sakna varandra". Därför valde de en utbytesort de både kunde åka till, och så var de där i Göteborg, hade både egna och gemensamma vänner och har nu också ett fint gemensamt minne av sitt år i Göteborg.
En annan aspekt på det här med kärlek på utbytet; ingen berättar egentligen om hur heartbroken man blir då man gör slut med sin utbytesstad. I dag har en annan L från Göteborgstiden Facebook-statusen att hon saknar Göteborg och hon har fått en massa "Jag med"-kommentarer, även av mig. Min utbyteskontext är numera slut, men jag saknar den. Vill vara både här och där. Love hurts.
2 kommentarer:
Det beror väl alltid också på varför man väljer att åka på utbyte, på ett sätt kan jag tycka att det är någonting som alla borde prova på samtidigt som jag inte tycker att man ska tvinga människor att göra saker. När det gäller förhållanden så beror det ju också på om den som väljer att inte åka på riktigt väljer bort något viktigt eller faktiskt väljer det alternativ som känns bäst (stanna hemma).
Pratade dock med en kvinna i 40+ åldern som berättade att hon valde bort två års konststudier i London för att hon blev kär. Förhållandet höll några år och kanske var det värt det just då men idag sa hon att hon ångrar att hon inte åkte. Man får väl försöka gå på någon slags magkänsla.
Det är nog svårt såntdär. På ett vis känns det som att jag är på utbyte nu, eftersom jag är borta hemifrån där jag allra helst vill vara, men ändå så är ju dethär min riktiga studieort :D Men å andra sidan, sku jag åka på utbyte sku jag också göra det i sverige eftersom det på ett vis är närmare hem då :D
Men jag tror nog att man bara blir starkare av att vara ifrån varann..plus att man uppskattar varann så mycket mera då man vet att man bara har lite tid tillsammans för tillfället. :)
Skicka en kommentar