Jag är förevigt doomed till ett tråkigt liv. Jag visste redan från förut att jag p.g.a. astman aldrig får prova på dykning, nu läser jag att fallskärmshoppning också är out of the question. Inte för att jag direkt hade planerat något av detta...
Åbo-förkylningen har hittat även till mig och jag har väldigt ont i halsen och alls ingen lust att läsa på tent. Helst skulle jag snabbspola fram en dryg vecka, fram till flygfältet där tenter och förkylning är förbi och Jonathans hemkomst bara några minuter in i framtiden. Det är underligt hur sju månader har gått bra att stå ut med, men de sista två veckorna har känts/känns evighetslånga och jag är plötsligt extremt otålig och vill ha hem honom på momangen. Kommentarer om hur jag har väntat redan så här länge och säkert kan vänta några dagar till undanbedes därför vänligen :).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar