Jag träffar fortfarande människor som jag inte har sett sen jag kom hem och det frågas hur det känns att vara hemma. Jovisst är det bra, och tiden bara rinner iväg så att jag inte ens har haft tid med miserabla all by myself-kvällar med dvd-boxen som enda vän. Samtidigt är tankarna på andra håll, ibland i Berlin och nu på sistone även i Helsingforstrakten. Efter att ha betett mig som värsta storstadsäcklet länge redan och klagat på lilla Åbo tar sambon plötsligt reda på lite om studierna där och annonserar plötsligt att det vore smartast ifall flyttlasset gick rätt snart. Och vad gör storstadsflickan om inte slår bakut och tänker Dyra busskort! Mycket pendlande! Åbo-vännerna! Var ska vi rymmas och bo med alla grejer? Min bokhylla! Gradun i Gula Villan! Mitt fönsterbräde! Sovrummet som jag nyss inrett nästan klart! Långa avstånd!
Och samtidigt är det ju dit jag vill, så småningom i alla fall. Det är bara en konstig känsla att känna att en flytt till min trygga förortshemstad känns som ett större steg än Berlin. Berlin är så vagt, så icke-säkert, så temporärt.
Uppdaterat: Hmm, Espoon miekkailijat... En chans att rensa lite bland grejerna och flytta till något annat trevligt ställe... Hmm... :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar