En av de saker med bröllopet som jag tyckte allra mest om var att det var så personligt. Det i sin tur möjliggjordes av snälla begåvade vänner som ställde upp och vigde, fotograferade och spelade (för) oss. Lillebrors flickvän J spelade in- och utmarscherna (som tekniskt sett inte alls var marscher) och Nina spelade två sånger under vigseln. Den ena hade hon skrivit själv, åt oss.
Det är så fint att jag blir alldeles tårögd varje gång jag ser den här (überuselt fotograferade) tavlan. Jag är så glad så glad över att Nina var där den kvällen, och över att J och jag nu nästan sex år senare stod hand i hand vid vår vigsel och lyssnade på en sång med en refräng som fick mig att le så stort att det har fastnat på alla fotografier och filmer.
"Tack" känns lite fjuttigt efter det.
4 kommentarer:
Det att du känner så är tack nog Jessi, allt jag ville var att ni skulle tycka om den och det lyckades tydligen. =)
Kramar!
Det gjorde vi, verkligen! Speciellt J var imponerad, jag visste ju vad du går för sedan tidigare :)
Muuu, jag vill att ni ska gifta er med varann pånytt, det var så himla fint å kiva och härrrligt att få vara *alla tillsammans* och fira er!
Puss från bröllopsstalkern
Jaaa, även om vi var superglada och hann njuta så gick ju dagen supersnabbt och sen var jag helt myyyh när jag skulle hänga upp min brudklänning som jag inte längre fick twirl around i. Så fint var det, hurra!
Skicka en kommentar