lördag, maj 23, 2009

Berättelsen om hur Jessica, 22, får en småbarnssjukdom och vad som hände sen

Vi kom hem från sjukhuset inatt, och lägenheten såg helt kaosartad ut. Täcket i sängen kastat åt sidan, en halv tékopp på köksbordet, en kastrull med numera kallt vatten och en handduk bredvid. Ett par gummistövlar vid balkongdörren.

Förkylningen har segat på hela veckan, blivit så gott som sämre och sämre hela tiden. Klimax nåddes inatt efter några timmars dålig sömn då jag plötsligt vaknade av hemsk andnöd och ihållande skällande hosta. Tack vare att jag läst en och annan babyblogg kände jag igen symtomen - falsk krupp. Jag hade alla symtom - förutom rätt ålder; 6 månader- 5 år (min egen diagnos visade sig dock vara riktig. Jag är ett medicinskt under :P).
J var en klippa; ringde päivystysnumero, kokade vatten, lugnade mig, höll mig sällskap på balkongen då jag skulle andas kall och fuktig luft, packade väska till sjukhuset, ringde taxi. Tror att det som skrämde honom mest faktiskt var den finska benämningen på sjukdomen - valekuristustauti.

Och så satt vi där på sjukhuset mitt på natten, fick komma in så gott som genast, även om jag tyckte att det var onödigt att säätä så mycket med Kela-kortet när jag bara väser och inte har någon röst. Fyllona sov ruset av sig i korridrorerna, och i behandlingsrummet (bakom ER-liknande tryck-på-knappen-för-att-öppna-personnel-only-dörrar) fick jag sitta och andas adrenalin i en syrgasmask i en halvtimme, sedan fick jag en cortisonspruta för att hals/hostmusklerna skulle lugna ner sig. Andades väsande i min pysande mask medan personalen försökte skaka liv i en kvinna som blandat alkohol med lugnande medel och hjärtmedicin. På väg hem, medan vi väntade på taxin stapplar ett annat par in; kvinnan blöder från ett stort sår på kinden och mumlar gråtande "Mitä mä sanon? Mitä mä sanon heille?".

Kramar min klippas hand och åker hem.

5 kommentarer:

Nina sa...

Usch vilket obehagligt äventyr. kunde ni åka till sjukhuset över gatan eller blev det en längre resa? Där ser man hur bra det kan vara med bloggar.

Kram!

Jessica sa...

"Bloggarna räddade mitt liv!" - borde kanske ha haft den rubriken i stället? ;)
Nej, infotanten i tfn sa att Tyks är för allvarligare fall, kändes lite dumt när jag såg dess skyltar lysa från fönstret, men det gick som tur lätt att få tag på taxi så vi åkte närmare dina hoods i stället. Och helt bra att vi hade ringt för när man kom till "recenptionen" stod det nåt om att man typ inte skulle få service om man inte ringt nåt infonr för att kolla var man hörde hemma. Huhu

Lisa sa...

Usch ja, har inte koll på hur farligt krupp är men det måste vara hemskt obehagligt att inte få luft. Tur att du fick hjälp i alla fall. Undrar vad de gör med människor som inte ringt infonumret för att de inte kan andas...

Men Jessica, varför läser du babybloggar förresten? Inte har jag väl missat något nu igen? ;)

Jessica sa...

Det kan väl vara riktigt ordentligt farligt och man kan bli blåfärgad och hamna i respirator, men det är ytterst ovanligt, ofta behöver man väl inte ens åka till sjukhus.

Haha, nej, du har nog inte missat något :D Bara av purt intresse, har haft babyfeber i ca 10 år, inget nytt på den fronten liksom. Så är jag beredd sen - när jag får barn eller barnsjukdomar :P

karin sa...

Det där låter verkligen obehagligt! Skönt att det ordnade sig efter sjukhusbesöket.
Nog känns det lite konstigt att man inte kan gå till det sjukhus som ligger närmast. Hoppas att du är på bättringsvägen!