Blåmärken is the new black

Det vankas studentkalas i grannskapet på lördag, både A och grannpojken blir studenter. Under veckorna som gått har jag fått telefonsamtal om kakor och maskrosor och fönstertvätt och inträdesprov. I dag får jag ett samtal där mamma först undrar hur jag mår och sedan meddelar att hon sitter ute i trädgården och solar lite. Jag tycker att det låter bra men blir avbruten av henne som meddelar att grannpojkens mamma tyligen är på väg med skumppa och glas över gräsmattan - jag måste gå, jag ringer senare!

Haha.

Lilla stora A är festföremålet på lördag. Jag får hålla mig i bakgrunden (Javisst är han duktig och ja det är fyra år sedan jag blev student och jag bor i Åbo och det här är min fästman och jag skrev korta mattan och ja-a, mamma har lagat god mat och visst är det härligt med sol för javisst det ösregnade då jag blev student och ja, det var fyra år sedan och tiden går och jag har det bra i Åbo) och försöka dölja min knarkar-look. I bruise like a peach och har maffiga blåmärkena på armarna, orsakade av sprut- och blodprovsglada* Åboläkare. Jag minns hur man back in the days undersökte förkylningar genom basic stuff som att lyssna på lungor och titta i näsan. Numera är nålar tydligen the shit och blåmärken is the new black.


*) Resultaten av de där proven? Seg infektion. Tack, det hade jag kunnat säga själv, men det är ju trevligt att ha det svart på vitt (och blått på hudfärg för den delen).

"Bloggarna räddade mitt liv!"

... skulle kanske ha varit en maffigare rubrik på det föregående inlägget. Om och när kvällstidningarna vill intervjua mig ska jag föreslå den.

Berättelsen om hur Jessica, 22, får en småbarnssjukdom och vad som hände sen

Vi kom hem från sjukhuset inatt, och lägenheten såg helt kaosartad ut. Täcket i sängen kastat åt sidan, en halv tékopp på köksbordet, en kastrull med numera kallt vatten och en handduk bredvid. Ett par gummistövlar vid balkongdörren.

Förkylningen har segat på hela veckan, blivit så gott som sämre och sämre hela tiden. Klimax nåddes inatt efter några timmars dålig sömn då jag plötsligt vaknade av hemsk andnöd och ihållande skällande hosta. Tack vare att jag läst en och annan babyblogg kände jag igen symtomen - falsk krupp. Jag hade alla symtom - förutom rätt ålder; 6 månader- 5 år (min egen diagnos visade sig dock vara riktig. Jag är ett medicinskt under :P).
J var en klippa; ringde päivystysnumero, kokade vatten, lugnade mig, höll mig sällskap på balkongen då jag skulle andas kall och fuktig luft, packade väska till sjukhuset, ringde taxi. Tror att det som skrämde honom mest faktiskt var den finska benämningen på sjukdomen - valekuristustauti.

Och så satt vi där på sjukhuset mitt på natten, fick komma in så gott som genast, även om jag tyckte att det var onödigt att säätä så mycket med Kela-kortet när jag bara väser och inte har någon röst. Fyllona sov ruset av sig i korridrorerna, och i behandlingsrummet (bakom ER-liknande tryck-på-knappen-för-att-öppna-personnel-only-dörrar) fick jag sitta och andas adrenalin i en syrgasmask i en halvtimme, sedan fick jag en cortisonspruta för att hals/hostmusklerna skulle lugna ner sig. Andades väsande i min pysande mask medan personalen försökte skaka liv i en kvinna som blandat alkohol med lugnande medel och hjärtmedicin. På väg hem, medan vi väntade på taxin stapplar ett annat par in; kvinnan blöder från ett stort sår på kinden och mumlar gråtande "Mitä mä sanon? Mitä mä sanon heille?".

Kramar min klippas hand och åker hem.

Farligt

... att vara hemma och inte jobba. I stället kan jag surfa och titta på saker jag vill ha. Vår fina nya present-tv måste ju få sig en dvd-box, och jag lite musik. Adlibrislistan växer (men skickas iväg närmare lönedag... :P).

Sverige är kul, där kan man beställa allt på nätet. Inte bara böcker och filmer, utan egendesignade tavlor, personliga almanackor, smycken och rentav müsli som du komponerat ihop själv.

Magplask

I dag skulle jag ha påbörjat min tredje sommar som tfn-försäljare (inget jag är stolt över, men det är ett jobb). Vaknade dock nyss upp med en skrällförkylning, så nu gäller det att hållas vaken till kl.8 då jag kan ringa dit och säga att jag måste skjuta upp min jobbstart. Känns pinsamt på något vis, och även om jag igår inte var speciellt tänd på att gå på jobb känns det extremt dumt nu. Men med ett jobb som tär otroligt mycket på rösten, speciellt i början, är det ingen idé att anlända med färdigt sjuk hals, skrällhosta och snörvlande.

Stannar hemma med tékopp och bokhög i stället. Missar eventuell åbåtspremiär också. Det är på vintern man "ska" vara sjuk, inte på sommaren!

Gammal och ung

Jag är en gammal själ i en ung kropp. Inte gammal as in vis och allsmäktig, utan gammal så som att jag trivs med det som ger de flesta i min ålder ångestrysningar; parmiddagar, prat om bröllop* och barn*, bostadsköp* m.m. Det är roligt när sådana saker sakteliga smyger sig in i vänskapskretsen, så att jag kan få det bästa av två världar; både det min uråldriga själ vill, och det som passar min ålder/livssituation bättre.
Ska bara försöka se till att också leva livet nu, och inte bara drömma mig onödigt långt framåt :).


*) Inte necessarily konkreta planer utan även på ett mer allmänt plan

Hehe

I did it.

Att sånt.

Fick plötsligt en okontrollerad lust att ordna om (pocket)bokhyllan enligt färgkoordinering. Är så nyfiken på hur det skulle se ut. Och det här är inte bara för att undvika juridikboken, jag lovar!

Och så fyller min babbelblogg ett år i dag. Tjohej!

Göteborg forever

Göteborg var sig likt, fast varmt och i blom. Jag fikade, pratade, festade, läste, shoppade, dansade, drack té, vin och söt cider. Träffade nya människor. Njöt av solen, staden och människorna. Avundades dem som har en vardag där och längtade inte alls hem. Blev väldigt glad då jag väl hemma igen träffade fina vänner post-flygbuss mitt i natten och påmindes om att Åbo är bra det också.

Fast jag vill åka dit igen. Så fort som möjligt. När jag inte naglas fast av pengabrist, jobb, kurser eller mentorskap. Sen så.